Anniebelle

Det började lite nätt, med min lillebror. Först var det charmigt och lite coolt också. Lillen som fick känna sig lite tuffare och äldre genom att spela "gura", som han gärna kallar det.
Sen började gnisslandet. Samma låt hela tiden, Paranoid med Black Sabbath. Paranoid med Black Sabbath. Paranoid med Black Sabbath. Detta intalade jag mig själv att jag dock kunde stå ut med, eftersom min lillebror numera bor i källaren.
Så det förblev charmigt och coolt ett tag.

Det var dock tydligen inte bara jag och lillebror som tyckte gittarspelande var charmigt och coolt. Det tyckte även min far. Så för en vecka sen kom han hem med en nyinköpt gura och med ett stort pojkaktigt flin på läpparna. Jag tyckte även då att det var rätt charmigt. Gubben som fick känna sig lite yngre genom att spela gura liksom. Olyckligtivs bor inte pappa i källaren... och olyckligtvis hör jag inte ens vilken låt han spelar.

Så nu hör jag två olika stämmor, två olika gitarrer, båda lika upprepande, båda lika ostämda, men med två olika låtar, varje dag..

Behöver jag säga att jag inte tycker att det är lika charmigt och coolt längre?